Stewen & Karin

Här kommer ett lååångt tråkigt inlägg med bara massa gnäll och klagomål... Så vill ni ha något roligt att läsa rekommenderar jag er att lämna bloggen nu..

Jag ska berätta om mitt jobbsökande.. Såhär är det. Jag har sökt som en idiot, jag har varit på många intervjuer, blivit lovad jobb "real soon", har haft training men de anställde en kompis till chefen, har blivit lovad training men det sket sig... osv. Jag har i princip blivit lovad jobb men då hade de helt plötsligt fullt. Ja ni fattar. Bara massa nej nej nej. Nu kanske ni undrar varför jag fortsatt söka jobb även fast det är mindre än en månad tills vi är hemma. Jo för jag vill inte ge upp, skulle bli så jävla glad om jag så bara fick jobba EN dag, för då skulle jag iallafall fått se att jag kunde få något. För som det är just nu är självförtroendet sååå i botten.

Hade 2 timmars training på ett tvätteri, fick bland annat stryka kläder på tid. Det var inte lätt.. Herrskjortor är ingen lek! Blev lovad mer training, de skulle ringa mig. Skrev upp mig i ett häfte, jag var typ på tredje sidan. De hade tränat många fler före mig med andra ord. Jag hörde inget från dom, så jag ringde dit, fick bara höra att de skulle ringa om de behövde mig. Gick dit någon dag senare och frågade hur det gick. Hon som jobbade kände genast igen mig "Hiiii Karin, how are you?" Att hon kom ihåg mig, jag trodde jag skulle vara tvungen att presentera mig och säga att jag varit där på training.. Jag måste ju ha gjort ett bra intryck på henne iaf? Men hon berättade att chefen tydligen hittat en tjej som han kände och skulle såklart anställa henne.. (Hon verkade också tycka det var orättvist) Vafan, vad är det för jäkla system. Och chefen hade ju inte ens träffat mig!? Jaja, sådär är det ju, man ska ha rätta kontakterna..Men jag blir bara så irriterad.

En annan grej, den här promotionkvinnan jag berättat om tidigare (längesen), lovade ju att jag skulle få jobba för henne. Har inget hört från henne, jag har varit på henne flera gånger och hon har iallafall inte glömt mig.. Senast 1 april fick jag höra att hon skulle vara "in touch real soon with work". Och ja, jag har frågat henne efter det, och det har inte blivit något.

Jag hade en intervju på Dunnes också, gick så jäkla bra. Intervjuaren gillade mig och skulle skicka mig på en andra intervju (med hon jag egentligen skulle träffa, som inte var där just då). Jag skulle få "full training" och vara på matavdelningen. Fick frågor om jag kunde jobba kvällar, helger osv. De skulle ringa mig snart. Gjorde de det? Svar nej. Jag ringde dom flera gånger för att höra hur det gick, "det ska vara klart mot slutet av veckan", "vi ska ha klart om några dagar..." Sen fick jag ett brev hem dagen efter sista gången jag ringde där det stod att angående min kommande intervju så hade de inga jobbplatser. De skulle ha mig i åtanke ifall det dök upp något. Vafasen, varför då ens intervjua folk, får jag fråga det? Jag var inte ensam kan jag meddela, måååånga intervjuade dom samma dag. Undrar om de ens anställde något folk efteråt.

Jag har lagt ut x antal euro på att skriva ut CV:n.. (vill inte tänka på hur mycket pengar det gått) Har sprungit runt till McDonalds, Burger King, mataffärer, klädaffärer, hotell, tvätteri, pubar, pizzerior, restauranger... Har även gått tillbaka efteråt och frågat, fått många nej. Men förra veckan fick jag ett napp på Abrakebabra, managern skulle ringa mig i veckan och hon ville ha mig på training några timmar och sen var det en restaurang i Drumcondra som behövde folk. Yey, tänkte jag, det lät ju bra. Måndag gick och ingen ringde.. Bestämde mig för att gå dit och fråga tisdag (det gäller ju att ligga på), fick prata med en tjej som knappt kunde engelska och hon sa att jag kunde komma tillbaka dagen därpå efter 11 för då skulle managern vara där. Jag gick dit strax efter 11, ingen manager. Hon var ledig(!) Nu idag gick jag dit igen, och fick prata med managern.. Hon hade inte ringt mig för det var så "quiet", skulle höra av sig om det dök upp något. What the fuck!? Jag förstår inte. Folk bara lovar saker hit och dit och sen blir det ingenting.. Är det såhär det funkar? Varför ska jag tro på allt folk säger och börja hoppas på saker. Jag är så lättlurad och går på allt..

Ni anar inte hur dålig jag känner mig när Stewen går till jobbet och jag inte har något att gå till. Något misslyckad man känner sig. Jag hatar att vara ensam. Har haft mycket tid till grubbel kan jag ju meddela. Sen att Stewen fick jobb och inte jag är ju inte konstigt, han har levt 6 år längren än jag och har mycket mer erfarenhet. Med mina erfarenheter tar man sig inte långt.. Dagis, hemtjänst och städ är inget att komma med här. (Det är först på senare tid jag ljugit lite i CV:t, alla gör tydligen det här..) Ibland undrar jag vad jag tänkt med. Fan, jag har ju till och med för lite(!!) erfarenhet för att bli nanny. Och barn är ju ungefär det enda jag kan.. Två år på dagis är visst inte tillräckligt.

Man kan ju tycka att jag borde få jobb på något av alla alla ställen jag varit på.. Men let's face it, det är sjukt dåliga tider nu. De säger att man ska vara glad bara om man får en intervju.. Hade vi åkt om ett år eller för ett år sen hade det nog sett annorlunda ut. Men ändå, känner mig så dålig!! Polacker som inte kan ett ord engelska får jobb, och inte jag. Sura människor får jobba på affär (vars är alla trevliga irländare?), jag förstår inte. Nä känner man bara rätt folk så är det inga problem. Reserv duger jag till (det är jag ju hemma också), folk har mig som backup ifall att.  Har mitt cv på lager om det skulle dyka upp något. Skulle inte förvåna mig om telefonen börjar ringa precis innan vi far hem (det är inte så länge kvar nu!)... 

Innan vi åkte tänkte jag att "Om jag inte får jobb så har jag ju iallafall försökt". Nu känns det bara skit! Det är ju just det, jag försöker och försöker, gör mitt bästa och det räcker inte. Jag kan inte tänka "jag försökte ju iallafall"!

Nej oj vilket långt och gnälligt inlägg.. Men vad var det jag sa. Kanske ångrar mig sen och raderar allt, får väl se. För att avsluta gnällandet och klagandet.. Här kommer ett par hääärliga bilder..
 




Så ser dagarna i Dublin ut...
Yeey, man blir så glad eller hur!? Känner hur det spritter i benen och allt känns toppen. Nä, inte det va.. Åh jag har ont i huvudet också. Såna här dagar längtar man faktiskt hem!